 |
Ausschnitt aus seiner Beschäftigung mit Montesquieu
(Thomas Thorilds samlade skrifter, Tredje del):
”Lag och Lagars ursprung.
När Montesquieu skall nämna Lags första grund, så säger han, att det är rädslan, och känsel af sin svaghet. Hobbes säger, att det är modet, och känsel af sin styrka. Båda sågo halft. Det är lika naturligt att känna sin styrka, som sin svaghet. Af det ena kommer allt hvad menniskor göra: af det andra allt hvad de icke göra. Me då en varelse rädes och skyr; så följer den redan en naturens Lag. Och denna är dock det vi söke!
...
|
Men nu ser man att hvar Lag emot Naturen är ett våld: som han åter rusa på förtryckaren; i allt fall gäckar hans snille. Man ser, att lif måste vara säkert, förståndet finna sanning, hjertat hafva något stort att älska, alla sinnen känna nöje och skönhet. Ty det är så dessa tingens eviga natur.
Regeringssätt.
Montesquieu är en verklig Aristoteles. En fullkomligt Vis måste vara sann och stor. Montesquieu är omätligt stor, men icke sann. Han är mera en stor Lärd, än Genie: mera en mästare av böcker och meningar, än ett Naturens snille som upptäcker...”
Einige Zeilen aus: ”Passionerna”, sjätte sången, 1781:
O naturens härliga syn! Guds salighet! O det eviga sig utgjutande Livet. Heliga! I dig vimla kreatur, vimla begär, lever allt outgrundligt, lever den Evige. Ack! Utgjut dig, Källa av skönhet! Vitt över världen, din varelses sken, ditt väsendes uttryck. O allivande anda! Guds fläkt, i mig, omkring mig! Guds fläkt! Rosens liv, och ljusets gladhet, och bergens och världstoftens vegeterande, evigt välvande kraft. O alljuve, gode! Själens hänryckning , salighet, liv, harmoni! kärlek! Utgjut skönhet och väl, naturens fader, ifrån dig! |